Man kan inte dra knivskarpa gränser mellan de olika dialektområdena i Sverige men de västsvenska dialekterna tillhör den grupp dialekter som kallas götamål. Hit hör även den dialekt som talas i sydvästra Östergötland, som normalt räknas till östra Sverige. Till götamålen räknas emellertid inte de dialekter som talas i södra Halland.

Precis som när det gäller de sydsvenska dialekterna skiljer sig götamålen från rikssvenskan i uttalet. Även här är r-ljudet speciellt. Man talar om den så kallade götaregeln eller västgötaskorrning, vilket innebär att [R] uttalas olika beroende på var i ordet det står. I början av ett ord eller orddel uttalas det skorrande [R] som i de sydsvenska dialekterna. Inuti och i slutet av ord och delar av ord uttalas det som ett främre [r] som i rikssvenskan.

Uttalet av l-ljudet skiljer sig också från det rikssvenska. I götamålen uttalas [l] ofta tjockt.

Något annat som är kännetecknande för götamålen är att man vilar på vokalerna, det vill säga vokalerna blir lite längre. I gengäld blir istället konsonanterna uttalade lite kortare, nästan stöts fram. Det gör att skillnaden på r-ljuden inte alltid hörs så tydligt eller att r-ljudet till och med faller bort. Även andra konsonantljud kan falla bort när flera konsonanter uppträder tillsammans. Så uttalas staden Lidköping istället ['liçøpiŋ] av Lidköpingsborna.

Uttalet av vokalerna kan också skilja sig från det rikssvenska. Man använder till exempel det öppna ä-ljudet som normalt bara uppträder framför [r] även i andra kombinationer.

Även andra vokalljud uttalas ofta öppnare.

Även grammatiken kan skilja sig mellan de olika dialekterna. Till exempel förekommer i götamålen fortfarande de gamla maskulina adjektivändelserna -er.

Redan tidigt i språkhistorien försvagades det slutljudande -n vid feminina substantiv i bestämd form och föll bort och ändelsen blev istället -a.